I juli 1974 samlades flera tusen evangelikala kristna i Lausanne i Schweiz för en internationell kongress om världsevangelisation. Deltagarna kom från över hundra länder, och en betydande del av dem kom från Afrika, Asien och Latinamerika. Kongressen blev en vändpunkt för den evangelikala rörelsen och lever vidare i ett globalt nätverk som fortfarande håller stora kongresser.
Bakgrunden
Under 1960-talet hade det vuxit fram en klyfta inom den protestantiska världen. I Kyrkornas världsråd lades allt större vikt vid samhällsfrågor, befrielse och dialog. Många evangelikala menade att förkunnelsen av evangeliet höll på att försvinna. Samtidigt växte de evangelikala kyrkorna i syd, och de ville ha ett eget forum.
Initiativet togs bland annat av den amerikanske evangelisten Billy Graham, som hade nätverk över hela världen. Men kongressen blev betydligt bredare än en enskild persons projekt.
Lausannedeklarationen
Kongressens viktigaste resultat var Lausannedeklarationen, som formulerades under ledning av den engelske prästen John Stott. Deklarationen består av femton korta avsnitt om bland annat Guds syfte, Bibelns auktoritet, evangelisation, kyrkans enhet, kultur och socialt ansvar.
Det mest omtalade avsnittet handlar om kristet socialt ansvar. Där står att evangelisation och socialt engagemang båda hör till den kristna plikten, och deklarationen uttrycker ånger över att evangelikala ibland har ställt dem mot varandra. För många var det ett viktigt steg.
Rösterna från syd
Bakom formuleringen om socialt ansvar låg bland annat inlägg från latinamerikanska teologer. René Padilla från Ecuador och Samuel Escobar från Peru talade om att evangeliet måste beröra hela människan och hela samhället, och om att missionen inte kunde skiljas från frågor om fattigdom och rättvisa. Deras tankar utvecklades senare under namnet integral mission, på spanska misión integral.
Inläggen var omstridda, och efter kongressen fortsatte debatten om hur evangelisation och socialt engagemang förhåller sig till varandra. Men Lausanne 1974 gjorde det tydligt att den evangelikala rörelsen inte längre bara formades i Nordamerika och Europa.
Onådda folk
Ett annat inlägg som fick långtgående följder kom från den amerikanske missionsforskaren Ralph Winter. Han argumenterade för att missionen borde räkna med folkgrupper, med eget språk och egen kultur, snarare än med länder. Många folkgrupper saknade kyrkor helt, även i länder där det fanns kristna. Tanken påverkade missionsstrategier i decennier.
Kritik från flera håll
Kongressen fick kritik både från dem som tyckte att den gick för långt och från dem som tyckte att den inte gick tillräckligt långt. En del evangelikala menade att betoningen på socialt ansvar riskerade att tränga undan förkunnelsen. Andra, särskilt från Latinamerika och Afrika, tyckte att deklarationen var för försiktig och att den inte tog itu med de ekonomiska och politiska orsakerna till fattigdom. Debatten fortsatte vid flera konsultationer under de följande åren.
Lausannerörelsen i dag
Efter kongressen bildades en fortsättningskommitté som blev Lausannerörelsen. Den har hållit flera stora kongresser, bland annat i Manila 1989, i Kapstaden 2010 och i Sydkorea 2024, och den har gett ut en rad dokument om mission. Kapstadsåtagandet från 2010 är det mest omfattande.
Varför Lausanne är intressant
Lausanne 1974 visar hur världskyrkans förskjutning söderut, som beskrivs i texten om kyrkans tyngdpunkt, började påverka teologin. Det är också en fortsättning på den historia som tog fart i Edinburgh 1910. Lausannerörelsens webbplats har deklarationen och de senare dokumenten i fulltext på flera språk.
