I juni 1910 fylldes en samlingssal i Edinburgh av delegater från missionsorganisationer i Europa och Nordamerika, och av ett litet antal från kyrkor i Asien. Världsmissionskonferensen pågick i ungefär tio dagar. Den brukar räknas som en av de viktigaste händelserna i 1900-talets kyrkohistoria, och ändå är den ganska okänd utanför de kretsar som studerar ämnet.
Varför Edinburgh, och varför då?
Under 1800-talet hade antalet protestantiska missionssällskap vuxit kraftigt. De arbetade ofta i samma länder men utan samordning, och ibland i direkt konkurrens. Det hade hållits flera större missionskonferenser under århundradet, men Edinburgh 1910 var mer ambitiös. Förberedelserna pågick i flera år, och åtta kommissioner fick i uppdrag att utreda var sitt område och skriva rapporter som konferensen skulle diskutera.
Ordförande var amerikanen John R. Mott, en lekman som hade lett den kristna studentrörelsen. Hans förmåga att samla människor över samfundsgränserna var en av förutsättningarna för konferensen.
Vad konferensen diskuterade
Kommissionernas rapporter täckte ett brett fält:
- hur evangeliet skulle nå alla delar av världen
- kyrkan på missionsfältet och dess självständighet
- utbildning och kristen bildning
- mötet med andra religioner
- förberedelsen av missionärer
- hemmabasen, alltså stödet i de sändande länderna
- relationen till regeringar
- samarbete och enhet mellan missionsorganisationerna
Rapporterna och protokollen gavs ut i flera band efteråt och är i dag en viktig källa för forskare.
Vad som saknades
Det är lätt att se konferensens begränsningar i efterhand. Nästan alla deltagare kom från Europa och Nordamerika. Delegaterna från Asien var mycket få, och Afrika och Latinamerika var nästan inte representerade alls. Romersk-katolska och ortodoxa kyrkor deltog inte. Latinamerika hölls dessutom utanför diskussionen, eftersom flera av arrangörerna ansåg att det redan var en kristen kontinent.
Ett av de mest citerade inläggen kom från en av de asiatiska delegaterna, den indiske prästen V. S. Azariah, som talade om behovet av verklig vänskap mellan missionärer och de inhemska kristna. Inlägget brukar lyftas fram som en tidig röst för det som senare skulle bli en självklarhet: att kyrkan i varje land måste ledas av sina egna.
Arvet efter Edinburgh
Konferensen beslutade att tillsätta en fortsättningskommitté. Ur den växte Internationella missionsrådet, som bildades 1921. Ungefär samtidigt växte två andra rörelser fram, en för praktiskt samarbete och en för lärofrågor. De tre strömmarna flöt så småningom samman i Kyrkornas världsråd, som bildades i Amsterdam 1948. Internationella missionsrådet gick upp i världsrådet 1961.
Därför brukar Edinburgh 1910 kallas den moderna ekumenikens födelse. Det är en förenkling, men den pekar på något sant: idén att kyrkorna behövde varandra för att kunna fullfölja sitt uppdrag i världen fick här en organisatorisk form.
Hundra år senare
År 2010 hölls en jubileumskonferens i Edinburgh, nu med en bredd av kyrkotraditioner och med en stor del av deltagarna från Afrika, Asien och Latinamerika. Skillnaden mot 1910 säger mycket om hur världskyrkan har förändrats, något du kan läsa om i texten om när kyrkans tyngdpunkt flyttade söderut.
Den som vill sätta konferensen i ett större sammanhang kan läsa guiden om missionens historia. För den senare evangelikala utvecklingen är Lausannekongressen 1974 en naturlig fortsättning.
Läs vidare
Konferensens rapporter finns digitaliserade och kan läsas fritt i flera digitala bibliotek. Brian Stanleys bok The World Missionary Conference, Edinburgh 1910 från 2009 är en grundlig historisk genomgång. Kyrkornas världsråd har material om sin egen historia på sin webbplats.
